Farsan försöker sluta snusa.
Har haft en lång promenad med pappa, en rätt så skrämande promenad.
Farsan blir ibland lite hård när man är ute och går med honom, inte bara när han försöker sluta snusa.
Vi diskuterande väldigt mycket och jag tycker han är så duktig som försöker sluta snusa, men jag är ändå orolig, jag blir det av förändringar, jag vet.
Han sa till mig rakt ut att enda anledningen till att han slutar är pengar, så han kan träna (bensin kostnader), och att det inte hade någoting med att vilja bli mer hälsosam, han sa till mig att han har en väldigt beroendeframkallande personlighet (mani etc) och det är så han fungerar, det finns liksom inget "tomrum" i mitten, sa han, det finns antagligen tar man snus eller inte, antagligen tränar man 100% eller inte, varför måste det vara så extremt.
Jag blir bara rädd när han är så likgiltig, men jag ville endå vara försiktig så att han inte tror att jag är emot att han försöker sluta, det känns bara som om han gör det av fel anledningar, även om det är jätte bra.
Det skrämmer bara mig att han är så likgiltig mot sin mani, han accepterar den utan problem, men dock så vet jag att han inte har en SÅ himla alvarlig mani, för det finns lång mycket värre fall, så jag borde väl vara glad att erkänner sig beroende av träning nu, istället för snus.
Sen när han går in på långsökta projekt som att springa 69 milaren, och att det inte är något fel med att pressa kroppen så mycket att man spyr, och sen forsätter springa, då börjar jag bara blit LITE orolig, mani kan vara bra, det kan stress också vara, posetiv stress.. det är bara extrama fall som behöver psykisk hjälp med sånt.. jag är bara rädd att pappa går över till extremsidan, men det har inte hänt.
Jag antar att jag bara är intimiderad över hans bestämdhet som han har när han slutar snusa, man är van att pappsen är så mjuk och snäll hela tiden, det blir ovanligt när han säger saker så rakt på sak och bestämd.
Farsan blir ibland lite hård när man är ute och går med honom, inte bara när han försöker sluta snusa.
Vi diskuterande väldigt mycket och jag tycker han är så duktig som försöker sluta snusa, men jag är ändå orolig, jag blir det av förändringar, jag vet.
Han sa till mig rakt ut att enda anledningen till att han slutar är pengar, så han kan träna (bensin kostnader), och att det inte hade någoting med att vilja bli mer hälsosam, han sa till mig att han har en väldigt beroendeframkallande personlighet (mani etc) och det är så han fungerar, det finns liksom inget "tomrum" i mitten, sa han, det finns antagligen tar man snus eller inte, antagligen tränar man 100% eller inte, varför måste det vara så extremt.
Jag blir bara rädd när han är så likgiltig, men jag ville endå vara försiktig så att han inte tror att jag är emot att han försöker sluta, det känns bara som om han gör det av fel anledningar, även om det är jätte bra.
Det skrämmer bara mig att han är så likgiltig mot sin mani, han accepterar den utan problem, men dock så vet jag att han inte har en SÅ himla alvarlig mani, för det finns lång mycket värre fall, så jag borde väl vara glad att erkänner sig beroende av träning nu, istället för snus.
Sen när han går in på långsökta projekt som att springa 69 milaren, och att det inte är något fel med att pressa kroppen så mycket att man spyr, och sen forsätter springa, då börjar jag bara blit LITE orolig, mani kan vara bra, det kan stress också vara, posetiv stress.. det är bara extrama fall som behöver psykisk hjälp med sånt.. jag är bara rädd att pappa går över till extremsidan, men det har inte hänt.
Jag antar att jag bara är intimiderad över hans bestämdhet som han har när han slutar snusa, man är van att pappsen är så mjuk och snäll hela tiden, det blir ovanligt när han säger saker så rakt på sak och bestämd.
Och nu till mig.. duh!
Jag håller på att få en utredning på öppenpsyk på Lilla Edet, jag har en jätte trevlig psykolog och vi håller på att göra olika tester för att se om jag har olika sjukdomar, jag har sagt att jag gör det för skoj skull, men bara för att jag inte tror man kan diagnoserad med ångest, men jag är inte säker.
Min granne lider av panikångest, men hon kan fortfarande resa till England och sånt, därför vill inte hennes läkare tro att hon verkligen är sjuk, för då skulle man inte klara sånt, detta tycker jag är fel, alla har väl olika ångest?
Just min ångest är ju att utsättas för ultimatum och att resa, min ångest är att flytta, resa, åka, bo någon annan stans, och rädslan att få ångest.. förväntansångest dvs.
Jag vill inte ha min ADHD diagnos om jag inte har ADHD, men jag är samtidigt livsrädd för att förlora mitt enda bidrag om det försvinner, för då måste vi flytta, vilket betyder ångest och ytterligare 2 år av helvete, efter som dom första åren verka vara värst, efter att jag flyttar.
Men kan man bara ta bort en diagnos så där, och lämna ett tomrum? Något måste ju uppenbarligen vara fel på mig, då jag missat 3/4 av min skoltid och haft ångest så länge jag kan minnas, nog måste det finnas någon hjälp man kan få, det låter bryskt att säga att min ångest är att inte ha några pengar, liksom, vem mår INTE bra av att vara fattig.. Men det är ju igentligen konsekvenserna utav att inte ha några pengar jag fruktar, inte själva fattigheten, jag måste känna att vad som än händer, så förlorar vi inte lägenheten, och jag vet inte om det är normalt att känna så.. men jag är bara så rädd för min egen ångest.. det går verkligen inte att sätta ord på hur jag mår när jag har den...
Nåja, nu börjar det bli lite mycket text så får väl avrunda med en god alla hjärtans dag till min bästa syrra Heidi<3
Min granne lider av panikångest, men hon kan fortfarande resa till England och sånt, därför vill inte hennes läkare tro att hon verkligen är sjuk, för då skulle man inte klara sånt, detta tycker jag är fel, alla har väl olika ångest?
Just min ångest är ju att utsättas för ultimatum och att resa, min ångest är att flytta, resa, åka, bo någon annan stans, och rädslan att få ångest.. förväntansångest dvs.
Jag vill inte ha min ADHD diagnos om jag inte har ADHD, men jag är samtidigt livsrädd för att förlora mitt enda bidrag om det försvinner, för då måste vi flytta, vilket betyder ångest och ytterligare 2 år av helvete, efter som dom första åren verka vara värst, efter att jag flyttar.
Men kan man bara ta bort en diagnos så där, och lämna ett tomrum? Något måste ju uppenbarligen vara fel på mig, då jag missat 3/4 av min skoltid och haft ångest så länge jag kan minnas, nog måste det finnas någon hjälp man kan få, det låter bryskt att säga att min ångest är att inte ha några pengar, liksom, vem mår INTE bra av att vara fattig.. Men det är ju igentligen konsekvenserna utav att inte ha några pengar jag fruktar, inte själva fattigheten, jag måste känna att vad som än händer, så förlorar vi inte lägenheten, och jag vet inte om det är normalt att känna så.. men jag är bara så rädd för min egen ångest.. det går verkligen inte att sätta ord på hur jag mår när jag har den...
Nåja, nu börjar det bli lite mycket text så får väl avrunda med en god alla hjärtans dag till min bästa syrra Heidi<3
Kommentarer
Trackback
