Varför så jävla deppad.
Jag skriver ner det här för min egen skull, du måste inte läsa, Heidi.
Hela tiden är jag så sjukt deppad, i flera år.
Man har ju stunder av lycka, men det passiva finns ju alltid där.
Jag är så otroligt rädd över att jag är självmordsbenägen, men det är jag nog inte, men jag fruktar inte döden.
Jag är alltså inte rädd för att dö, men jag tror inte jag är i stånd att ta mitt liv.
Jag ska börja få en utredning strax, så jag kanske kan få någon hjälp för ångesten, eller vad fan det nu är.
Men man skrämmer sig själv ibland, med sådana här tankar, man är ju inte normal om man inte fruktar döden.
Till skillnad från många andra, så hoppas jag innerligt att man verkligen dör när man dör.. jag hoppas verkligen på att det blir svart, och att man inte längre kan känna.
Att ta sitt liv är fegt, men om en buss körde på mig imorgon skulle jag inte bli ledsen. Detta är inte normalt tänkande, det är uppenbart att jag lider av en deppression, lycka känns så falsk, som en chemikalie i gärnan, och utan den så är man levande på riktigt.. det vi kallar deppig.
Människor gör så mycket för att hela tiden försöka vara lyckliga, vi lider av en löjlig illusion om att man alltid ska vara lycklig, och sträva efter att vara lycklig, man gör vad som helst, slösar bort sitt liv framför en dator, skaffar barn, arbetar ihjäl sig, vad som helst för att inte hinna tänka, och då bli deppad.
Jag önskar bara att min ångest, eller vad det nu är jag har.. skulle försvinna, deppigheten kan jag leva med.. men att jag inte kan resa bidrar ju till att jag blir deppig.
Jag gillar verkligen styckedelning.
Hur som helst, skärp dig nu olle.. finns massor att leva för där ute... om jag bara kunde se något ljus...
Hela tiden är jag så sjukt deppad, i flera år.
Man har ju stunder av lycka, men det passiva finns ju alltid där.
Jag är så otroligt rädd över att jag är självmordsbenägen, men det är jag nog inte, men jag fruktar inte döden.
Jag är alltså inte rädd för att dö, men jag tror inte jag är i stånd att ta mitt liv.
Jag ska börja få en utredning strax, så jag kanske kan få någon hjälp för ångesten, eller vad fan det nu är.
Men man skrämmer sig själv ibland, med sådana här tankar, man är ju inte normal om man inte fruktar döden.
Till skillnad från många andra, så hoppas jag innerligt att man verkligen dör när man dör.. jag hoppas verkligen på att det blir svart, och att man inte längre kan känna.
Att ta sitt liv är fegt, men om en buss körde på mig imorgon skulle jag inte bli ledsen. Detta är inte normalt tänkande, det är uppenbart att jag lider av en deppression, lycka känns så falsk, som en chemikalie i gärnan, och utan den så är man levande på riktigt.. det vi kallar deppig.
Människor gör så mycket för att hela tiden försöka vara lyckliga, vi lider av en löjlig illusion om att man alltid ska vara lycklig, och sträva efter att vara lycklig, man gör vad som helst, slösar bort sitt liv framför en dator, skaffar barn, arbetar ihjäl sig, vad som helst för att inte hinna tänka, och då bli deppad.
Jag önskar bara att min ångest, eller vad det nu är jag har.. skulle försvinna, deppigheten kan jag leva med.. men att jag inte kan resa bidrar ju till att jag blir deppig.
Jag gillar verkligen styckedelning.
Hur som helst, skärp dig nu olle.. finns massor att leva för där ute... om jag bara kunde se något ljus...
Skickade ett brev till en snubbe.
I read your fascinating information about time, and what it may be.
I just become to confused, here we are, we could be non-existent.
Sometimes i feel when i wake up in the morning as if i might not have woken up at all, that i simply was something that existed and is gone, but then i remember that iam still the same person as yesterday.
Don't you ever get that feeling where you feel so "existent"? For just a heartbeat, you feel really really strange like, how everything could just be darkness, but it isn't, you live, in a tiny spot of something we call the universe.. evolutioned from basic forms into the very being that you are today, capable of such thoughts, that no race on earth can feel.
Is the human mind truly supposed to cope with these questions. If the true meaning of time would be explained to a human, would he be able to understand it?
Why do we question everything, has evolution realized that questioning leads to survival, technology leads to progress?
If not, then won't any race that becomes intelligent enough be destroyed?
I once read that sometimes we are more intelligent then we are wise.
Anyway, it was fascinating to read, thank you!
Kind greetings from Sweden
-Olof Johansson
I just become to confused, here we are, we could be non-existent.
Sometimes i feel when i wake up in the morning as if i might not have woken up at all, that i simply was something that existed and is gone, but then i remember that iam still the same person as yesterday.
Don't you ever get that feeling where you feel so "existent"? For just a heartbeat, you feel really really strange like, how everything could just be darkness, but it isn't, you live, in a tiny spot of something we call the universe.. evolutioned from basic forms into the very being that you are today, capable of such thoughts, that no race on earth can feel.
Is the human mind truly supposed to cope with these questions. If the true meaning of time would be explained to a human, would he be able to understand it?
Why do we question everything, has evolution realized that questioning leads to survival, technology leads to progress?
If not, then won't any race that becomes intelligent enough be destroyed?
I once read that sometimes we are more intelligent then we are wise.
Anyway, it was fascinating to read, thank you!
Kind greetings from Sweden
-Olof Johansson
I hate myself sometimes
Varför kunde jag inte åka upp till min syster, det skulle bli den bästa julen på åratal, jag fick inte ens någon ångest.. jag ville helt enkelt inte. Jag är dum i huvudet. Jag kan inte se det positiva när jag är deppad, och den otroliga ånger jag känner nu är väl inte en överraskning egentligen.
Helt plötsligt känner jag mig svin ensam och föreställer mig hur otroligt skönt dom måste ha det där uppe, med allt julbak och trevligt folk.. vet inte vad jag ska ta mig till... Massa galna ide om att föra över pengar till pappa och låta han åka ner och hämta mig dyker upp i huvudet, hah!
Man kan inte ångra sig när man gör sådana här val, det var därför som jag satt uppe på en parkering i Trollhättan i 30 minuter och försökte komma underfund med hur fan jag känner.
Jag avskyr det här.
Helt plötsligt känner jag mig svin ensam och föreställer mig hur otroligt skönt dom måste ha det där uppe, med allt julbak och trevligt folk.. vet inte vad jag ska ta mig till... Massa galna ide om att föra över pengar till pappa och låta han åka ner och hämta mig dyker upp i huvudet, hah!
Man kan inte ångra sig när man gör sådana här val, det var därför som jag satt uppe på en parkering i Trollhättan i 30 minuter och försökte komma underfund med hur fan jag känner.
Jag avskyr det här.
