Min Aptiva

Vill någon läsa om min gamla dator som jag jobbar på så kan ni titta hit: http://www.sweclockers.com/forum/73-retro/1200189-min-underbara-aptiva/#post13382396

My Jedi Knight Stories

Greetings great JKHub community,

First and foremost I would offer my greatest of thanks for…existing, my country
is one of the many that filefront have declined, and so when I returned to play
some JKA, and needed some mods, I immediately found myself petrified and though
the servers were indeed down for everyone.
Who knows how long that will keep their servers up!

Therefore, thanks, thank you for keeping these legendary old mods alive and

available to the community.


Below i write a little bit about the game(s), and how i have come to experience them.

Most of these thoughts are meant for myself, as a way of

remembering what this game means to me, but I still feel that sharing
them could perhaps bring another soul into this crazy but amazing game that,
according to me, still got quite a few bullets left!

I tried to make this understandable to someone with only a limited knowledge of the game

I may have failed, though.

I would love to start with off with the thing I like the most…

The social factor in this game. It tends to be almost extreme, which can be
rare in a “fight and slice” sort of game. The only multiplayer games in which
you are usually quite social are MMOs or something similar. Nevertheless, it is
fun, to fight someone and then discuss his techniques makes it so much easier
(and fun) to learn, of course, you may as well talk about the weather or any
other fascinating subject, but the point remains, due to the depth of the game
itself, you rarely find yourself without  a subject of conversation.

A side-effect may of course be the quite inevitable drama in this game… This
might in some ways be the worst thing about the game, and some would argue as
to why I even mention it. Well, I believe that it have always had a strong
influence in this game, be it bad or good.

After being in quite a lot of clans back in the day, one realizes how much of a
power game it really becomes, one needs to understand that in this game, a lot
of people got their first chance at being a sort of authority, and I think that
could make any person a bit crazy. We can’t deny that most people whom play (or
played) this game are/were teenagers or even children, although recently it
feels more like most people are 20-30, that was not always the case, however.
Anyone in a position of power could “punish” and “sentence” others in quite
cruel ways. In fact, if someone would be to break a rule, others tend to get
quite exited(!), and look forward to see the scolding that follow. The person
whom broke it may be hindered to move, and quite a lot of people is usually
able to gather around the person, while he is being instructed of how to behave
and then usually warned. Personally I remember thinking that this was a quite
unprofessional way to handle things, perhaps some sort of private conversation
would be more fitting, rather than being hung out on display like that. But
then one comes back to the fact that most of us weren’t/aren’t grown adults
yet, and an admin usually needs to act fast, and there simply is no time to do
anything else at the moment.

But then again, such powers were merely a consequence of the inevitable strong
emotions that can arise within the game world. From the first day I started
playing, servers have been hacked, harassed and been filled quite nasty people.
It is really no mystery why the JA+ modification became such a huge success.
Ever since the game was released, it’s been under attack, and in some ways,
this gave people a fighting chance, with the slight risk of being horrendously
abused, of course. I suppose in many ways it was inevitable, it was not
uncommon that one person developed such a strong dislike for another individual
that eventually drove himself to attacking the server itself.

It should, however, be punishable not to mention Jedi Outcast in this boring rant.

It was released just one year before Jedi Academy, in 2003. It also shares the
same graphical engine. The demo that first arrived proved to be most successful, and the

game itself was no let down either.
I suppose one could see JK2 as the rope that swirled everyone into the loving arms of JKA.
After having such a blast through singleplayer, one quickly started to explore
the vast world of multiplayer, and what a ride it was. Eventually, one joined a
clan, had real battles, real enemies and real amusement! --- Although I quickly
went on to JKA, one should never forget that JK2 was the kicker that opened up
a whole new world.

But enough about that, if I may, I would like to speak more of the
aforementioned combat depth this game has to offer. The game offer three
different saber alternatives, a single hilt, two sabers, or a staff. Each with
its own strength and weaknesses, and each with a tremendous amount of
techniques and abilities available. What truly captures my fascination is how
long time you can spend perfecting your combat abilities, some people that have
played for over 10 years now will still feel that they have not learned everything
that there is to know, you need to hone your reflexes well and read your
opponent, one could say half the fight is fought on an unconscious level and a
single error makes the difference between life or death, every person you meet
will have a unique style, sometimes even reflecting their own personal traits,
a lot of training is often spent on changing fighting technique quickly, and in
a subtle manner, many consider good evasion techniques to be more valuable than
damaging the opponent itself. However, it would not be possible for me to
describe everything here, because I simply do not know it all! ---But I think
my point is made.

Because of the fact that one must learn so much to become a true foe in battle,
clans often utilized a sort of “Master and apprentice “ system, this was not
only very true to the movies and lore behind Star Wars, but also extremely fun.
When joining a clan, one often got assigned to master, a very experienced
player that makes it his mission to train a young padawan to the best of his


So that one day, he may even be able to defeat his own master… (dramatic music)


I know that often, when starting a game that you
haven’t played for years, everything seems less of what you remember it to be,
but with a little tweaking, this game still looks great! --- And although the
game has dropped substantially in popularity, I truly hope that it will live
on, and you, great community, is a glowing example of what it means to be a
hardcore gamer, loyal not only to the game, but to the community at large, and
the willingness to keep helping each other in any situation, this is truly what
warms my hearth.




Grytor, grytor och mera grytor!
Här kommer lite fantastiska bilder på mina nyfunna matlagninskunskaper!
Alla ingridienser som ska i grytan.
Min nya supergryta som jag hoppas laga många storartade måltider med!
Börjar med att hacka ner alla grönsakerna och slänga ner dom i grytan.
Sen slänger vi på lite smör eller olja och bryner dom.
Medans detta pågår kan vi skära upp lövbiffen eller innanlåren.
Vid detta laget har grönsakerna brynats tillräckligt och vi tar ut dom ur pannan.
Vi lägger sedan i dom i en annan kastrul med låg värme under tiden som vi bryner köttet.
Nu är också en bra idè att slänga i era favoritkryddor och/eller en köttbuljong.
När det har fått sin BRYNA färg så häller på vatten så att det nästan täcker köttet, slänger på locket
och väntar cirkus 30 minuter.
Undertiden passar jag på att hälla i lite crème fraîche och krossade tomater i den tillfälliga grönsaksbehållaren.
Nu när 30 minuter har gått och köttet har blivit väldigt mört så häller vi i grönsakerna och låter puttra på låg värme i ytterligare 30 minuter.
Salta sedan efter behov!
Och där har vi det, ytterligare en fantastisk måltid tillagad av självaste herr Johansson!
Ha de gött!

Olle's nyttiga köttfärsgryta!

Nedan ligger bilder på den första maträtten jag lärt mig göra ordentligt!
Dom heliga ingredienserna. 

Tinade köttfärsen i ungnen och lät den sen ligga på väldigt låg värme i pannan medan jag förberede resten.

Ta livet med ett leende!
Eller inte.


Fick lyxig skjuts hem från skolan idag av rektorn.
Tydligen så har jag gjort lite fel ibland.
Jag har, oavsiktligt, svarat för ofta på frågor av lärare, tydligen är folk upprörda över detta, det förstår jag.
Dessa människor är trots allt mycket yngre än mig, dom behöver tid och stöd för att våga säga något... oftast så känns det som man gör dom en tjänst av att säga något, men det gör man nog inte igentligen.,
Det är klart att jag gillar känslan av att man kan något, det är bara naturligt, men jag hade ingen aning om att folk blev så ledsna av att jag svarade på lärarnas frågor, jag vill ju bara visa att jag faktiskt lyssnat, och inte spelat mobil-spel många andra.
Sen så har haft problem med min Svenska/Engelska lärare igen, hon är ju väldigt ung, bara 27 eller 28, och hon tar väldigt illa vid sig vid saker och ting.
Det är inte första gången det blir missförstånd mellan henne och mig, det började när hon kom till skolan och jag tyckte hon var väldigt sträng, man vågade nästan inte säga något på lektionerna för att hon skrattade åt ens svar eller fick det man sa att låta komiskt.
Jag kom en gång med en ide för att vi skulle läsa högt för klassen när hon hade en bok hon skulle läsa.
Då sa hon bara "Jag tror jag är LIIIITE bättre på engelska en er, olle"
Vad fan, tänkte jag. Det handlar väl inte bara om att man ska höra hur det SKA uttallas och också om att träna inför tal inför folk... det är jätte viktigt... tycker jag...
Mitt första intryck av detta rödhåriga helvete var att hon gick efter "Dumma frågor får dumma svar".
Denna attityd FUNGERAR INTE om man är lärare... hon värkar snarare vara lärare för att få lön och ha skojigt än att faktiskt lära ut ordentligt. Inte undra på att dom andra inte vågar säga något på lektionerna.
Hon har sagt så här: Vi är elever, hon är en ämneslärare, och INTE en mentor.
Detta gör det OMÖJLIGT att prata med henne på rasterna, TOTALT omöjligt, seriöst alltså.
Hon bara sätter näsan i vädret och skriker "Det är inte en del utav mina arbetsuppgifter"
Det är som om det vore nått jävla militär läger... Nu har min rektor förklarat hur man ska göra med louise..
Lektionerna måste vara proffesionella, objektiva och o-personliga, och hon är den ända som får skämta om något, ingen annan, för då kan man råka trampa hon på tårna och kränka hon.
Men innan jag förstog detta så försökte jag hela tiden bryta den extremt tjocka isen som fanns i klassrummet.. man försöker skämta till det.. ett stort misstag såklart..
Det är lätt att vara efterklok i sånna här situationer, MÄNNISKOR ÄR OLIKA.
Jag inser att sexuella skämt kan vara osmakliga och opassande i undervisningsmiljö, så när hon frågar om vilken typ av noveller vi ska läsa så säger jag "Sexuella noveller".. dom har funits sedan romartiden och är sensuella och vackra trots allt..
Boom, nu har hon snackat med rektorn, tydigen behandlar jag henne nervärderande, tydligen så har jag försökt bjuda ut hon på en DEJT!??
Tydligen så är det sexuella trakasserier...
Det är klart nu i efterhand att man inser att man bör hålla sig för sig själv och inte skämta om nått innan men känner personen.. men ändå... 
Jag inser att man inte har rätt, eller kan, förändra någons attityd..

Men en kvinna på 27 bast som knappt verkar ha blivit vuxen men känner sig otroligt överlägsen alla andra.. vad är det för lärarmaterial?

Jobbigt men kul...

Har nu flyttat hemifrån, gått rätt så bra.
Har varit jävligt orolig över ekonomin, det går i släkten, speciellt med min uppväxt.
Man är rädd att tappa lägenheten, trots att alla, inklusive sos och psykolog garanterar att det ej kommer att hända.
Eva kom på besök.. hon är arg och säger precis som min farmor, att jag nekar mig själv hjälp.
Dom säger att jag inte är normal, och att jag är idiotisk som inte vill ha hjälp.
Vad menar dom?
Jag har gått en till utredning på öppenpsyk som tog ett helt jävla år, men då kommer Eva och säger att man sak "överklaga" och göra det på en "riktig psyk klinik".
Det känns inte bra att folk säger att man inte är normal och inte kommer klara sig, att man måste skaffa LSS för att överleva och att jag måste ha någon sjukdom för jag är så konstig...??
Det känns inte rätt att göra en utredning, och sen bli "besviken" över att man är frisk och "överklaga" och försöka skaffa en diagnos.. allt för att få pengar...
Hur fan tänker dom? Är jag inte sjuk nog så ska jag väl fan inte vara ledsen över det eller?
Min största ambition i livet är inte att bli tillräkligt sjuk för att kunna gå hemma hela livet och leva på skatte pengar...

Farsan försöker sluta snusa.

Har haft en lång promenad med pappa, en rätt så skrämande promenad.
Farsan blir ibland lite hård när man är ute och går med honom, inte bara när han försöker sluta snusa.

Vi diskuterande väldigt mycket och jag tycker han är så duktig som försöker sluta snusa, men jag är ändå orolig, jag blir det av förändringar, jag vet.

Han sa till mig rakt ut att enda anledningen till att han slutar är pengar, så han kan träna (bensin kostnader), och att det inte hade någoting med att vilja bli mer hälsosam, han sa till mig att han har en väldigt beroendeframkallande personlighet (mani etc) och det är så han fungerar, det finns liksom inget "tomrum" i mitten, sa han, det finns antagligen tar man snus eller inte, antagligen tränar man 100% eller inte, varför måste det vara så extremt.

Jag blir bara rädd när han är så likgiltig, men jag ville endå vara försiktig så att han inte tror att jag är emot att han försöker sluta, det känns bara som om han gör det av fel anledningar, även om det är jätte bra.
Det skrämmer bara mig att han är så likgiltig mot sin mani, han accepterar den utan problem, men dock så vet jag att han inte har en SÅ himla alvarlig mani, för det finns lång mycket värre fall, så jag borde väl vara glad att erkänner sig beroende av träning nu, istället för snus.

Sen när han går in på långsökta projekt som att springa 69 milaren, och att det inte är något fel med att pressa kroppen så mycket att man spyr, och sen forsätter springa, då börjar jag bara blit LITE orolig, mani kan vara bra, det kan stress också vara, posetiv stress.. det är bara extrama fall som behöver psykisk hjälp med sånt.. jag är bara rädd att pappa går över till extremsidan, men det har inte hänt.

Jag antar att jag bara är intimiderad över hans bestämdhet som han har när han slutar snusa, man är van att pappsen är så mjuk och snäll hela tiden, det blir ovanligt när han säger saker så rakt på sak och bestämd.

Och nu till mig.. duh!

Jag håller på att få en utredning på öppenpsyk på Lilla Edet, jag har en jätte trevlig psykolog och vi håller på att göra olika tester för att se om jag har olika sjukdomar, jag har sagt att jag gör det för skoj skull, men bara för att jag inte tror man kan diagnoserad med ångest, men jag är inte säker.

Min granne lider av panikångest, men hon kan fortfarande resa till England och sånt, därför vill inte hennes läkare tro att hon verkligen är sjuk, för då skulle man inte klara sånt, detta tycker jag är fel, alla har väl olika ångest?

Just min ångest är ju att utsättas för ultimatum och att resa, min ångest är att flytta, resa, åka, bo någon annan stans, och rädslan att få ångest.. förväntansångest dvs.
Jag vill inte ha min ADHD diagnos om jag inte har ADHD, men jag är samtidigt livsrädd för att förlora mitt enda bidrag om det försvinner, för då måste vi flytta, vilket betyder ångest och ytterligare 2 år av helvete, efter som dom första åren verka vara värst, efter att jag flyttar.

Men kan man bara ta bort en diagnos så där, och lämna ett tomrum? Något måste ju uppenbarligen vara fel på mig, då jag missat 3/4 av min skoltid och haft ångest så länge jag kan minnas, nog måste det finnas någon hjälp man kan få, det låter bryskt att säga att min ångest är att inte ha några pengar, liksom, vem mår INTE bra av att vara fattig.. Men det är ju igentligen konsekvenserna utav att inte ha några pengar jag fruktar, inte själva fattigheten, jag måste känna att vad som än händer, så förlorar vi inte lägenheten, och jag vet inte om det är normalt att känna så.. men jag är bara så rädd för min egen ångest.. det går verkligen inte att sätta ord på hur jag mår när jag har den...

Nåja, nu börjar det bli lite mycket text så får väl avrunda med en god alla hjärtans dag till min bästa syrra Heidi<3

Varför så jävla deppad.

Jag skriver ner det här för min egen skull, du måste inte läsa, Heidi.

Hela tiden är jag så sjukt deppad, i flera år.
Man har ju stunder av lycka, men det passiva finns ju alltid där.

Jag är så otroligt rädd över att jag är självmordsbenägen, men det är jag nog inte, men jag fruktar inte döden.
Jag är alltså inte rädd för att dö, men jag tror inte jag är i stånd att ta mitt liv.
Jag ska börja få en utredning strax, så jag kanske kan få någon hjälp för ångesten, eller vad fan det nu är.

Men man skrämmer sig själv ibland, med sådana här tankar, man är ju inte normal om man inte fruktar döden.

Till skillnad från många andra, så hoppas jag innerligt att man verkligen dör när man dör.. jag hoppas verkligen på att det blir svart, och att man inte längre kan känna.

Att ta sitt liv är fegt, men om en buss körde på mig imorgon skulle jag inte bli ledsen. Detta är inte normalt tänkande, det är uppenbart att jag lider av en deppression, lycka känns så falsk, som en chemikalie i gärnan, och utan den så är man levande på riktigt.. det vi kallar deppig.

Människor gör så mycket för att hela tiden försöka vara lyckliga, vi lider av en löjlig illusion om att man alltid ska vara lycklig, och sträva efter att vara lycklig, man gör vad som helst, slösar bort sitt liv framför en dator, skaffar barn, arbetar ihjäl sig, vad som helst för att inte hinna tänka, och då bli deppad.

Jag önskar bara att min ångest, eller vad det nu är jag har.. skulle försvinna, deppigheten kan jag leva med.. men att jag inte kan resa bidrar ju till att jag blir deppig.

Jag gillar verkligen styckedelning.

Hur som helst, skärp dig nu olle.. finns massor att leva för där ute... om jag bara kunde se något ljus...

Skickade ett brev till en snubbe.

I read your fascinating information about time, and what it may be.

I just become to confused, here we are, we could be non-existent.
Sometimes i feel when i wake up in the morning as if i might not have woken up at all, that i simply was something that existed and is gone, but then i remember that iam still the same person as yesterday.

Don't you ever get that feeling where you feel so "existent"? For just a heartbeat, you feel really really strange like, how everything could just be darkness, but it isn't, you live, in a tiny spot of something we call the universe.. evolutioned from basic forms into the very being that you are today, capable of such thoughts, that no race on earth can feel.

Is the human mind truly supposed to cope with these questions. If the true meaning of time would be explained to a human, would he be able to understand it?
Why do we question everything, has evolution realized that questioning leads to survival, technology leads to progress?

If not, then won't any race that becomes intelligent enough be destroyed?

I once read that sometimes we are more intelligent then we are wise.

Anyway, it was fascinating to read, thank you!

Kind greetings from Sweden
-Olof Johansson

I hate myself sometimes

Varför kunde jag inte åka upp till min syster, det skulle bli den bästa julen på åratal, jag fick inte ens någon ångest.. jag ville helt enkelt inte. Jag är dum i huvudet. Jag kan inte se det positiva när jag är deppad, och den otroliga ånger jag känner nu är väl inte en överraskning egentligen.

Helt plötsligt känner jag mig svin ensam och föreställer mig hur otroligt skönt dom måste ha det där uppe, med allt julbak och trevligt folk.. vet inte vad jag ska ta mig till... Massa galna ide om att föra över pengar till pappa och låta han åka ner och hämta mig dyker upp i huvudet, hah!
Man kan inte ångra sig när man gör sådana här val, det var därför som jag satt uppe på en parkering i Trollhättan i 30 minuter och försökte komma underfund med hur fan jag känner.

Jag avskyr det här.


Igår hade jag världens depp attack, mådde bara skit hela dagen i skolan, sjukt att skriva om sånt här på bloggen men vad annars kan jag spamma om? Oo

Jag brukar ofta bara vara rädd för Ångest, inte depp, men igår var det totalt mörkt X_X Mådde skit över hur dåligt jag klarat mig i min uppväxt och utbildning och hur lätt det är för "Normala" människor, ignorance is bliss =| Hans ville ta en pizza också, och den smakade inte ens gott, då vet man att man är deppig, det var inget fel på pizzan isej :P

Hade sedan ennu mer depp, gamla rädslor att bli "Omhendetagen" villket jag haft hela mitt liv, det låter säkert jätte löjligt men den rädslan lever fortfarande inom mig XD, när jag inte gick till skolan på nästan ett år så hade jag gått på BUP möten massor med gånger, och tillsist så sa en av dom snubbarna som var hemma hos mig en dag att han skulle vara tvungen att "ta in mig på ett sömn-institut" eller liknande, det var lixom det värsta och mest traumatiska ögonblicket i mitt liv, drama, ooo -.-

Så tänker man på att man aldrig kommer att ha ett jobb som funkar, hur fan kan man ha ett jobb när man har dödsångest och inte klarar av att resa.

Och att inte klara av att resa, herregud, hur ska man kunna ha kärlek? En ung tjej VILL ut och se världen, det har jag lärt mig, en ung tjej vill kunna göra resor med sin kärlek, se ställen, och liknande. En ung tjej vill kunna gå på Bio och åka in i stan ibland.

En ung tjej vill inte ha nån osocial handikappad jävel som inte vågar gå utanför ytterdörren, jag vet, vissa säger "Men om man älskar varandra så spelar sådant inte någon roll", jo, det gör det fanemej, för jag tänker då inte TVINGA en tjej att leva ett sämre liv bara för att jag är handikappad, jag skulle inte kuna leva med mig själv om jag hindrade en tjej från att leva.

Jag är inte självmordsbenägen, men jag märker att jag blir mycket lugnare och gladare när jag tänker "En sak som är säkert i livet är att man kommer att dö".. så det talar väl lite för sig själv, och det ÄR ju skönt att veta, oavsett om man dör långsamt med sjukdommar, så dör man tillsist, ett definitivt slut, inget jävla efter liv, bara tomt mörker, inga mer känslor och helvete.

Jag har träffat en trevlig ny kompis som heter Helen, hon är väldigt rolig att prata med, och älskar Harry Potter lika mycket som mig, jag har märkt att det är väldigt svårt för mig att ha en Tjej kompis utan att bli kär, och det spelar ingen roll om man vill ha en relation eller inte. Det bara blir så. Det blir väl inte lättare för att hon är väldigt söt. Men som jag skrev, jag skulle aldrig kunna leva med mig själv om jag hade ett förhållande och begränsade min partner såpas mycket, dessutom måste hon må väldigt dåligt då hon precis avslutat ett 3'års förhållande med en kille som jag personligen tyckte var väldigt trevlig. Så, känslor är bara messed upp mest helatiden.

Nåja, orkar inte böla mer på en löjlig blogg, bai.


Hej hå blogg fan.

Länge sedan sist, inte vetat vad jag ska skriva om.. det käns som om jag bara borde skriva ner mina tankar ibland, orginal syftet var ju en virtuel dagbok .. så tja :P

Det är lov, jag vaknade klockan 12, lite väl sent.

Dom första två dagarna på lovet var jätte kul, min far kom ner och sa att Hans, min handledare hade ringt, och jag flög iväg till skolan, dock så var det inte menat att jag skulle komma den dagen, men det gjorde inget, för vi hadde massor att göra, först åkte jag och lärarna ner till Resturangen vid älven på andra sidan Göta, sedan åkte vi tillbaka till Värkstan och jobbade med några saker.

Nästa dag blev jag till och med hempickad av honom, vi drog ner och åt Thai mat och den kvällen snodde vi en 1-tons kontainer och lastade på en Pickup som tog precis 1 ton, hade den inte haft en V12 i sig hade den stegrat!

Sen kände jag att jag ville vara hemma lite, det är ju lov, dessutom får jag inte precis lön, och det är inte första gången jag använder egna pengar för att köpa mat åt hans när han har det svårt, ta mig inte för en idiot, jag vill hjälpa, och det är ofta JAG som frågar hur han har det.

Som han brukar säga, när man har slut på mjölken till muslin är det en sak, men när man har slut på muslin till vattnet är det en annan :P

Han levet ett så sjukt kaotiskt liv för att vara 54 år gammal, har minst 12 deals på olika ställen i landet (ibland världen), lånar pengar hej och hå, och ENDÅ har han inte en enda prick på sig, konstig snubbe kort sagt :P En gång snodde han lönen innan Banken drog pengarna, gjorde massa byten och liknande, och satte in den igen, så räkningarna betalades, haha XD

Förvånad att jag inte hade ångest, jag fick det första kvällen på lovet, men nästa dag lyckades jag ju endå dra mig iväg till skolan, trots att det var lov, och jag brukar vara skakig i 3 dar efter ångest attack.

Nåja, nu sitter jag hemma, funderar på att köpa dator delar.. det känns väldigt konstigt att ha det "väl" ställt, jag får 5000 i monaden nu, jag skiter i om folk säger att man inte borde skriva sånt på en blogg, dom får gärna skriva ner det, jag bryr mig inte XD

Och endå betalar jag halva hyran. Så 6000(+1000 studiebidrag) i fickpengar varje månad, jag sparar upp en buffert och sen så får vi se vad som händer, jag är inte jätte sugen på körkort, jag kör rätt så mycket på skolan, även fast jag inte får det :P

Och jag har bestämt mig att inte låna ut pengar, såvida någon inte håller på att dö

Jag har tillochmed åkt en hjullastare nu, riktigt kul, och jag har nu ett kort som ger mig befogenhet att hantera Sax kranar och liknande, plus intyg för Heta Arbeten, brandvakt, etc etc. Det betyder igentligen att om något brinner ner så är jag extra knullad, efter som det inte FÅR hända när man är utbildad :P

Och idag så tar jag det lungt, jag skäms över mig själv att jag går ner och köper choklad eller snabb-mat på Götagrillen hela tiden.. jag har värkligen INGEN viljestyrka, precis som min kära far... Sen sitter man och mår illa och dåligt medans man kollar på 90 kronor bortkastade pengar i en godis-skål på bordet.. man vill dö X_D Dom goda nyheterna att det bara blir en pizza eller så när jag arbetar, godis är, enligt mig, mer förödande.

Endå så köper jag skiten, hela jävla tiden, för över pengar från mitt SPAR konto för att köpa det, är jag helt blåst? En slav under min mage? Nåja, uppenbarligen är jag det.

Så fort jag är ledig vänder jag på dygnet inom 2 till max 3 dagar. Ett helvete, uppenbarligen rör jag mig inte tillräckligt mycket, och när jag gör det, mår jag bättre, endå tänker jag inte kasta bort min relation till min dator, Jag har inga vänner, eller jo, men inte i det som dom flesta ser som vänner. Jag har folk, som inte är min familj, som jag bryr mig om, och hoppas mår bra, och hjälper, och har roligt med, men tanken på att på något sätt "gå ut" med dom, och "göra saker" är helt absurd, och låter bara konstigt, dessutom kan jag inte ha, vad dom flesta ungdommar kallar, "Roligt", då jag inte klarar av att resa, och lets face it, ska man "ha roligt" så måste man kunna resa, tyvvär. Men jag accepterar det, jag är lycklig som jag är.

Nog babblat för den här gången!

God Jul Allihoppa!

Klockan är kvart i 10 på morgonen, jag har varit uppe hela natten.

Dags att sova, sedan vakna, och åka till min kära farmor och fira jul.

Till mina kära systrar, en ytterst god jul på er!, jag är ledsen att jag inte kunnat spendera mer tid mer er, Heidi, Hanna och Maja, jag vet att jag inte träffat ungen på ett bra tag. Jag hoppas ni gillar min ytters känslomässigt donerade hundralapp till var en av er.

God jul och gott nytt år!

At a loss for words..

Bästa reklamen ever?

Dokumentering av sjukdom del 2.

Min Sjukdom

Det jag har kommit fram till är att den är både fysisk och psykisk, den kan framkallas av dålig mat, och av dåliga tankar.

Jag har altid förknippat den med illamående, dvs: Det var det första ordet som kom fram när jag skulle beskriva det.

Men enligt vad jag vet om andra personers illamående, så är det endå långt ifrån.

Diarrê och klaustrofobi, en slags "över-värklighets känsla" om du kan förstå vad det betyder, det vill säga, allting omkring ensjälv blir hemskt, man blir otroligt medveten om sin omgivning, man tänker "Om jag hör det där ljudet igen" så kommer jag spy, det låter löjligt, jag vet.

Det kan framkallas av att tänka på grejer som man tror framkallar det.

Några av dessa saker är:

Sova någon annan stans en hemma
Tänka på bil-resor och båt-resor
Tänka på tåg-resor
Tänka på magsjuka.
Tänka på skol-problem

Det är förvirrande att inte veta vad som framkallar det, första natten jag spenderade i ett nytt hem var hemsk, Tog Theralen (En stark oro-dämpande medicin) och låg i badet i 3 timmar innan jag somnade, pappa bröt sig in i badrummer och trode jag hade hamnat under vattnet.

Det som värkligen handikappar mig är att jag inte klarar av att resa, för mig skulle livet vara ett paradis om jag kunde resa långa resor

Tänk dig att kunna sova i villket hus som helst, tänk dig att kunna gå och lägga dig utan att ha en enda oro om illamående och sömnlösa nätter sittandes i kallt badvatten och darra, folk vet inte hur otroligt mycket tur dom har, som kan göra resor, se platser, och leva.


Det går inte att sätta ord på, föreställ dig att må illa, och dubbla det tio gånger, ungefär som att man vill skita ut sina tarmar, och leva utan dom.

Det kan lika gärna framkallas av dålig mat som av oroliga tankar, ibland av inget alls.

Det började när jag var liten, jag minns det fortfarande, trots att jag inte mins mycket av min barndom, jag låg i min säng och tänkte "Tänk om man mådde illa" Jag vet, det låter idiotiskt att ens skapa en sådan tanke, men nu gjorde jag det, av någon andledning, jag blev helt spänd och sprang till dass och grät och höll mig för magen i flera timmar,

När jag var liten försvann det altid så fort det blev ljust ute, nu har jag inte lika mycket tur.

Det minskar oftast när jag går i skolan, då jag har något att göra, rör på mig, och får igång kroppen, men när jag är ledig, eller ennu värre, när jag har lov, det är då det är som värst.

Jag occuperar mig i sängen via att lyssna på talband, ibland hjälper det att ta en bordsfläkt och köra upp skiten i pannan, ljudet från fläkten dämpar smärtan ibland.

Att andas ljupt och lungt kan hjälpa, men bara proceduren av att göra det kan göra det värre, då man tänker på illamåendet / ångesten när man gör andningsljuden.


Det är så svårt att hitta ett mönster, i 15 år har jag haft detta, och endå inte hittat något, ibland kan det vara pga att jag åt massa Läkerol och fick laxerande effect, som ger illamåendet / ångesten, men ibland så är den laxerande effecten bara.... laxerande effect, utan något illamående.

Ibland så är det som jag nämde där uppe, någon orolighet som skapar det, det kan vara att man sitter i bilen, ska åka 30 mil och är livrädd för att det ska bryta ut, och förstöra resan för alla andra.

Föreställ er att sitta på en buss på en skolresa, och be busschafören stanna, så man kan få lite frisk lufft, tror ni att som barn, man vågar be om det? Tror ni att andra barn har översikt för det?

Nej nej och nej, det slutar oftast med att man får en spypåse i näven och 23 barn som skriker "Vafan sätt dig ner så vi kommer fram idag!".

En resa jag gjorde till Skarasommarland var hemsk, jag gick runt stugan vi skulle sova i, 100 gånger, runt runt runt, det hjälpte att gå, mycket mer en att ligga i en säng.. man håller sinnet delvis upptaget av att gå.. men det hjälper inte mer en så...

Jag ska kolla upp mina värden hos en läkare, jag klandrar mig själv, efter som jag aldrig har gjort det förut.

Det var det.


Min profilbild


RSS 2.0