Varför så jävla deppad.

Jag skriver ner det här för min egen skull, du måste inte läsa, Heidi.

Hela tiden är jag så sjukt deppad, i flera år.
Man har ju stunder av lycka, men det passiva finns ju alltid där.

Jag är så otroligt rädd över att jag är självmordsbenägen, men det är jag nog inte, men jag fruktar inte döden.
Jag är alltså inte rädd för att dö, men jag tror inte jag är i stånd att ta mitt liv.
Jag ska börja få en utredning strax, så jag kanske kan få någon hjälp för ångesten, eller vad fan det nu är.

Men man skrämmer sig själv ibland, med sådana här tankar, man är ju inte normal om man inte fruktar döden.

Till skillnad från många andra, så hoppas jag innerligt att man verkligen dör när man dör.. jag hoppas verkligen på att det blir svart, och att man inte längre kan känna.

Att ta sitt liv är fegt, men om en buss körde på mig imorgon skulle jag inte bli ledsen. Detta är inte normalt tänkande, det är uppenbart att jag lider av en deppression, lycka känns så falsk, som en chemikalie i gärnan, och utan den så är man levande på riktigt.. det vi kallar deppig.


Människor gör så mycket för att hela tiden försöka vara lyckliga, vi lider av en löjlig illusion om att man alltid ska vara lycklig, och sträva efter att vara lycklig, man gör vad som helst, slösar bort sitt liv framför en dator, skaffar barn, arbetar ihjäl sig, vad som helst för att inte hinna tänka, och då bli deppad.


Jag önskar bara att min ångest, eller vad det nu är jag har.. skulle försvinna, deppigheten kan jag leva med.. men att jag inte kan resa bidrar ju till att jag blir deppig.

Jag gillar verkligen styckedelning.

Hur som helst, skärp dig nu olle.. finns massor att leva för där ute... om jag bara kunde se något ljus...

Kommentarer
Postat av: Heidi

Men jag VILL läsa lillebror!!!!!

2011-12-30 @ 15:56:04

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0