Decessus

Min Sjukdom

Det jag har kommit fram till är att den är både fysisk och psykisk, den kan framkallas av dålig mat, och av dåliga tankar.

Jag har altid förknippat den med illamående, dvs: Det var det första ordet som kom fram när jag skulle beskriva det.

Men enligt vad jag vet om andra personers illamående, så är det endå långt ifrån.

Diarrê och klaustrofobi, en slags "över-värklighets känsla" om du kan förstå vad det betyder, det vill säga, allting omkring ensjälv blir hemskt, man blir otroligt medveten om sin omgivning, man tänker "Om jag hör det där ljudet igen" så kommer jag spy, det låter löjligt, jag vet.

Det kan framkallas av att tänka på grejer som man tror framkallar det.

Några av dessa saker är:

Sova någon annan stans en hemma
Tänka på bil-resor och båt-resor
Tänka på tåg-resor
Tänka på magsjuka.
Tänka på skol-problem
etc

Det är förvirrande att inte veta vad som framkallar det, första natten jag spenderade i ett nytt hem var hemsk, Tog Theralen (En stark oro-dämpande medicin) och låg i badet i 3 timmar innan jag somnade, pappa bröt sig in i badrummer och trode jag hade hamnat under vattnet.

Det som värkligen handikappar mig är att jag inte klarar av att resa, för mig skulle livet vara ett paradis om jag kunde resa långa resor

Tänk dig att kunna sova i villket hus som helst, tänk dig att kunna gå och lägga dig utan att ha en enda oro om illamående och sömnlösa nätter sittandes i kallt badvatten och darra, folk vet inte hur otroligt mycket tur dom har, som kan göra resor, se platser, och leva.


Kännslan


Det går inte att sätta ord på, föreställ dig att må illa, och dubbla det tio gånger, ungefär som att man vill skita ut sina tarmar, och leva utan dom.

Det kan lika gärna framkallas av dålig mat som av oroliga tankar, ibland av inget alls.

Det började när jag var liten, jag minns det fortfarande, trots att jag inte mins mycket av min barndom, jag låg i min säng och tänkte "Tänk om man mådde illa" Jag vet, det låter idiotiskt att ens skapa en sådan tanke, men nu gjorde jag det, av någon andledning, jag blev helt spänd och sprang till dass och grät och höll mig för magen i flera timmar,

När jag var liten försvann det altid så fort det blev ljust ute, nu har jag inte lika mycket tur.

Det minskar oftast när jag går i skolan, då jag har något att göra, rör på mig, och får igång kroppen, men när jag är ledig, eller ennu värre, när jag har lov, det är då det är som värst.

Jag occuperar mig i sängen via att lyssna på talband, ibland hjälper det att ta en bordsfläkt och köra upp skiten i pannan, ljudet från fläkten dämpar smärtan ibland.

Att andas ljupt och lungt kan hjälpa, men bara proceduren av att göra det kan göra det värre, då man tänker på illamåendet / ångesten när man gör andningsljuden.


Andledningen?


Det är så svårt att hitta ett mönster, i 15 år har jag haft detta, och endå inte hittat något, ibland kan det vara pga att jag åt massa Läkerol och fick laxerande effect, som ger illamåendet / ångesten, men ibland så är den laxerande effecten bara.... laxerande effect, utan något illamående.

Ibland så är det som jag nämde där uppe, någon orolighet som skapar det, det kan vara att man sitter i bilen, ska åka 30 mil och är livrädd för att det ska bryta ut, och förstöra resan för alla andra.

Föreställ er att sitta på en buss på en skolresa, och be busschafören stanna, så man kan få lite frisk lufft, tror ni att som barn, man vågar be om det? Tror ni att andra barn har översikt för det?

Nej nej och nej, det slutar oftast med att man får en spypåse i näven och 23 barn som skriker "Vafan sätt dig ner så vi kommer fram idag!".

En resa jag gjorde till Skarasommarland var hemsk, jag gick runt stugan vi skulle sova i, 100 gånger, runt runt runt, det hjälpte att gå, mycket mer en att ligga i en säng.. man håller sinnet delvis upptaget av att gå.. men det hjälper inte mer en så...

Jag ska kolla upp mina värden hos en läkare, jag klandrar mig själv, efter som jag aldrig har gjort det förut.

Det var det.